Tradition och förnyelse

"Vilken stor släkt ni är" sade en inkommande släkting till mej. "Det beror på alla släktträffar som min faster ordnat" svarade jag. Med det menar jag att de flesta individer nog har många anförvanter, om man bryr sej om att hålla reda på dem. Det verkar vara ett djupt behov att känna till sin släkthistoria, åtminstone rent genetiskt men också kulturellt. Från personer som har brutna länkar bakåt, t.ex. adoptivbarn och flyktingar, känner vi historier av mödosamma resor i det förflutna för att finna rötterna till sin härkomst. En primär ambition är att skapa sig ett anträd som visar ens biologiska föregångare. En mer systematisk och social strävan är att skapa en bild av en viss släkt utgående från ett par anföräldrar, d.v.s ett släktträd. Man möter då svårigheten att sortera efter en konsekvent linje. I ett patriarkaliskt samhälle har manslinjen varit förhärskande. Den innebär att alla gifta kvinnor betraktas som ingående i en ny släkt. Matriarkaliska samhällen håller däremot på en ordning moder-barn som onekligen är säkrare att fastställa. Där spelar morbröder en större roll som anförvanter än maken/fadern. Olika anförvanters släkter är delmängder av varandra. En person har nära och avlägsna släktingar efter sin egen indelningsgrund, även om lagstiftningen om familj och arv ger vissa (snäva) definitioner. Ett barn socialiseras vanligen in i släkten som liten telning. Släktkära föräldrar låter barnet vaggas och vyssjas av sina anförvanter, för att senare delvis uppfostras av dem. I vissa samhällen är t.o.m. grandföräldrarna (farföräldrarna eller morföräldrarna) de som har det huvudsakliga ansvaret för barnets vård under tidiga år. När barn uppnått vissa färdigheter brukar de ges plats att framträda inför släkten genom att spela musik eller teatersketcher eller visa upp sina hantverksalster. Beröm och applåder skapar positiva band till släktingar, medan bannor och tillsägelser har motsatt effekt. Det kan förekomma att barn utnyttjas ekonomiskt i tidiga år, men det betraktas som god uppfostran att hellre låta barnet ägna sig åt studier och eget kreativt arbete. En yngling eller ungmö drar sig ofta undan släktens insyn för att söka sig alternativa roller och skapa sig en egen identitet. De revolutionära ungdomsåren kan återspeglas i manifest och trosbekännelser. Först efter bragderika utflykter brukar ungdomar återvända till släkten med förnyad stolthet. Viktigast brukar vara att visa upp sina egna spädbarn för släkten, utan egna barn kan relationen till släkten gå i stå. Släkten kan utgöra ett viktigt socialt kontaktnät och i många samhällen ett ekonomiskt och praktiskt understöd. De släktingar som befinner sig i livets middagshöjd brukar ta initiativ till och svara för praktiska arrangemang av släktträffar. I sin enklaste form firas födelsedagar och namnsdagar med familj och nära anförvanter. De kan dels vara de kulturella/religiösa stadierna i människans liv som barndop, konfirmation, examen, bröllop, begravning som generellt högtidlighålls i närvaro av släkt och vänner. En annan typ är årligen återkommande julkalas, påskmåltid, midsommarfest, kräftkalas, mårtensafton, allhelgonahelg, adventskaffe osv. Äldre i släkten får ta roller som ålderman/ceremonimästare. På ålderns höst brukar man skapa samlingar/arkiv och författa memoarer. Västvärlden har nått stora framsteg genom att prioritera förnyelse, men kritik mot en ohållbar utveckling hävdar att vi avlägsnat oss från traditionell respekt för måttlighet och samhällsansvar. Inom en individ finns samtidigt framåtblickande och bakåtsträvande tendenser. De framåtsyftande söker skapa en bättre framtid genom att på ett rationellt sätt förstå möjligheter i den samtida utvecklingen och moderna behov. De tillbakablickande söker återupprätta gamla värden och anknyter till känslor och traditioner. Att tradition och förnyelse bör samexistera och balansera varandra är en kulturell hållning.

Texten som pdf

Hem
Gunnar Nyström 2011-07-20